Tiden och minnen, dom får mig att gråta. Du skulle vara här för mig, vi skulle aldrig bråka. När du ser på mig, får du hela världen stanna upp, vi andades varandras luft, kan inte längre andas lugnt. Vi va så menade, men nu förstenade. Jag kan inte klara mig nu, älskar dig och menar de. Du får gärna hata mig, du får gärna slå på mig, men det kommer aldrig ändra nåt, för jag saknar dig. Alla våra löften, trodde på dom men du bröt dom snabbt. Vill inte se dig längre, men jag ser dig överallt. I huvudet, på bilder, dom har satt och memorerat sig. Jag älskar dig, men hatar dig, du tog typ en del av mig. Gråter alldeles för ofta. Tänker på dom dagarna som, dom dagarna som vi satt och bara softa hela dagen lång, tomheten, saknaden, går runt mig, jag hatar den. Varför ska det va så svårt, snälla kan du prata med mig! Sitter tomma nätter, väntar på att du ska komma hem och allting bli som förr, då jag kysste dina läppar så. Vill inte leva utan dig, ge mig en minut med dig. kan visa att jag ändrats, varför kan du ej stå ut med mig?

För fin. ↑