Jag måste få ut all ilska inom mig. Det gör ont, så jävla ont. Jag bara gråter. Jag har ingenstans att ta vägen. Jag är vilsen i mig själv. Igen. Det här får inte hända. Det har gått ett år sen sist jag mådde så här dåligt. Inte av samma anledning. Tydligen blir det mitt fel, hela tiden. Andra kan tydligen inte ta skulden för något. Jag får ta alla andras skit som dom gör. Jag står för det jag gör men jag orkar fan inte med alla andras problem som dom ställt till med. Jag vill bara bort nu, bort här ifrån. Åka någonstans där jag kan känna att det inte finns några problem, inga måsten och inga krav.
 Det är nu man ska ha som roligast. 16 år och det är sommar. Men jag mår dåligt. Jätte dåligt. Jag vill inte vara ledsen. Jag vill vara glad, men det går inte just nu för inombords är det något som har gått sönder. Jag har väldigt mycket hat, ilska, besvikelse och gråt inom mig som jag inte får ut. Men jag ska försöka. Jag vill inte må piss. Jag vill inte ha någon hjälp heller. Jag försöker så gott jag kan och fixa det själv. Det får ta hur länge som helst, men jag ska klara det. Ni undrar säkert varför jag publicerar ett sånt här "personligt" inlägg, men jag måste få skriva av mig. Jag kan inte gå och bära på en massa. Egentligen har jag mycket mer som jag vill dela med mig av. Men jag kan inte få mina fingrar att trycka på dom tangenterna så det bildar dom orden jag vill ha fram. Tyvärr. Jag har gått och bärt på en massa funderingar, ilska, irritationer, ledsamhet, besvikelse och hat i två veckor snart(?).
Jag vill inte ha tillbaka något av det skit liv jag haft.  Jag har svårt att visa mina kännslor igen. För killar. Men jag försöker iallafall. 

Jag vill inte le något "fejk-leende" som bara tar på ens energi och gör ont. Det gör ont att ljuga för sig själv när man vet sanningen. Det är jobbigt. Jag orkar inte ljuga mer nu. Jag ska kämpa. Försöka ta en dag i taget och göra det bästa av den. Men det kommer bli förbannat svårt.

Jag har jätte dåligt självförtroende. Vissa dagar när jag kollar mig i spegeln tänker jag:"Fan vad snygg!", andra dagar:" Usch! jag kan inte visa mig ute. Fan vad tjock!". Det går upp och ned. Vissa dagar: "Ät inte det där, du är fet! det blir bara värre. Andra dagar: "Äsch! vad göre om du äter det där, det finns alltid någon som har det värre". Det är sjukt. Man borde inte ens tänka sånt men man gör det ändå. Man vill inte, men tankarna kommer och går dagarna i ända.

Jag måste hålla mig sysselsatt så jag slipper sitta och deppa och må dåligt. Det var en av anledningarna varför jag följde pappa till Byske. Jag pallar inte att sitta hemma och vara ledsen, men det är det dom kommande dagarna kommer att bestå av.

Ni får ta det här inlägget hur ni vill. Jag bryr mig heller inte vad ni har och säga om det. Min blogg-mina val. Jag skriver vad jag vill och ni som har någon annan åsikt kan dra.